Kaffekopp

Sitter vid min kaffekopp vid frukostbordet.

Familjen sover och jag undrar hur det kunde gå så här ....
Tittar ner i den vita stora koppen och kaffet är alldeles svart,så svart känns det ibland hos mig.
Svart och starkt.
Tankarna flyger iväg och jag tittar ut och ser solen kämpar för att kunna skina genom molen och värma alla som är törstiga på att sola och bada.
Mina tankar är som molnen, tunga och vill inte släppa sitt fäste där uppe. 
Hur ska det här gå?
Jag ser träden svajar mjukt och skört precis som min MS kropp kan göra.
När den är trött och kämpar för att stå rakt.

Grannen kommer ut med sin lilla bebis i vagn och jag tänker: små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer.
Det stämmer det mamma sa för 18 år sedan. Det stämmer så bra.
Torkar en tår och tänker : Snart snart kan jag kanske släpps allt det här och livet går vidare. Vidare framåt.
Häller lite mjölk i mitt kaffe och kaffet blir lite ljusare. Kaffet ser mjukare ut och ser inte lika starkt ut. 
Tänk om det vore så med LIVET............
Det vore balsam för kroppen.



Vill så mycket

Vad gör man när man vill så mycket ?
Få ut så mycket ?
Frågar ? Får inget svar .
Frustrerande ....
Ska man backa då och låta det vara eller ska man vara på och inte ge upp?
Ge upp är fel ord, det har jag svårt för MEN invänta ett moget svar ?
Det är fan inte lätt att vara människa.
Men har någon sagt det ?
Nä jag tror inte det ....

Alla kort på bordet sa vi men det känns som nån håller ett starkt kort i armfickan.
Det kortet som kanske kan lösa några fler knutor och frågor .
Jag blir frustrerad, arg och ledsen. 
Det påverkar oss alla och jag känner mig tröttare än någonsin.

Igår kväll fick jag migrän och imorse hängde värken kvar. 
Kanske lättar nu när det regnar och luften blir klarare. 
Även då mitt huvud.

Kram till ER alla som troget tittar in.
Tack ❤


Allvaret

Nu börjar allvaret 

Allvaret att bearbeta det som har hänt, att gå vidare med våra liv.
Det är svårt. En sak som vi har lärt oss är att efter min diagnos ms , så försökte vi få det så normalt som möjligt.
Jag var svårt sjuk kroppsligt och rädd .
En i familjen mådde inte alls bra och det var JAG och var mamma dessutom i det här fallet . Vi har förstått nu att det är viktigt att koppla in "krisgrupp" när det gäller barn i den här situationen även om barnen säger att det är bra eller ok.
Vi skaffade hjälp och tyckte att det gick bra men vi hade barn i olika åldrar. 
7, 12 och 14. Känsliga åldrar.
Jag har fått höra att : jag inte vart sedd, ni hann inte med mig osv 
Oron när jag ramlar ihop nästa gång, kan jag bli sjuk, precis som mamma ?

Tufft MEN ärligt och det kanske vi inte gjorde på det sättet som vi hade gjort förut. Jag var inte där för dem på det sättet som dem var vana vid.
Jag kan ta det, inga problem.
Tydligen krisar familjen hårdare när mamman blir sjuk. Trodde det var tvärtom. Det finns ett msteam på Huddinge sjukhus som jobbar m barn och familj efter en diagnos . Som fångar upp alla och har individuella samtal och tillslut gemensamma .
Får ni chansen så TA den eller ta den NU. Aldrig försent. 
Vi har tagit den. Efter semester ska jag och äldsta dottern dit och samtala först och sedan ska vi få "programmet " hur dem övriga samtalen går till. 
Att tro att något är bra är inte detsamma som att det är det. Det är att famla i mörkret. Ett mörker som man inte trodde fanns ........

Har ni frågor angående ms teamet så ställ gärna dem.
Kommer att dela med mig allt och mer när det är igång . Kan jag hjälpa en har jag kanske hjälpt en familj.

Kram på ER . Ni är bäst, glöm inte det ❤


Visa fler inlägg