Kaffekopp
Familjen sover och jag undrar hur det kunde gå så här ....
Tittar ner i den vita stora koppen och kaffet är alldeles svart,så svart känns det ibland hos mig.
Svart och starkt.
Tankarna flyger iväg och jag tittar ut och ser solen kämpar för att kunna skina genom molen och värma alla som är törstiga på att sola och bada.
Mina tankar är som molnen, tunga och vill inte släppa sitt fäste där uppe.
Hur ska det här gå?
Jag ser träden svajar mjukt och skört precis som min MS kropp kan göra.
När den är trött och kämpar för att stå rakt.
Grannen kommer ut med sin lilla bebis i vagn och jag tänker: små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer.
Det stämmer det mamma sa för 18 år sedan. Det stämmer så bra.
Torkar en tår och tänker : Snart snart kan jag kanske släpps allt det här och livet går vidare. Vidare framåt.
Häller lite mjölk i mitt kaffe och kaffet blir lite ljusare. Kaffet ser mjukare ut och ser inte lika starkt ut.
Tänk om det vore så med LIVET............
Det vore balsam för kroppen.
Sänder en kram ❤️