Att leva

I andras skor är inte lätt!

Vi tror att det är mycket lättare ibland MEN oftast är det inte bättre.

Vår yngsta dotter E som insjuknade i julas i diabetes 1,kämpar varje dag och timme med sin sjukdom och jag beundrar henne. 
Vi båda lever nu tyvärr med en autoimmun sjukdom och det gör ont i hela mamma hjärtat att hon fick en livssjukdom.
Vi har pratat mycket om våra sjukdomar och hon har sedan sju års åldern levt med en mamma med ms och nu är hon 14 år. 
Det är inte lätt och det är alltid svårt att förklara känslan att bära sjukdomen. 

Lilla E hade en sensor som har gått ut och den ville hon sätta på mig och att jag skulle leva som en diabetiker förutom att ta insulin då förstås men hon har stuckit mig både med sticka i fingret för att mäta sockret och sedan insulin sprutan i magen.
Nu är jag inte spruträdd men kände att det var viktigt för henne och då är det viktigt för mig. 
Molly sanden var den första att bära den "synligt" och jag kallar den för Mollypluppen :)

Hon tyckte det var läskigt att sätta sensorn på mig, för det låter och är ett tryck. Jag känner samma när jag sätter den var 14 dag på henne, det gör ont i mig men hon tycker det är ok med en liten brännande känsla som kvarstår en stund. 
Den fick jag nu känna och hon fick känna min känsla. 
Så nu har jag antagit utmaningen och är faktiskt nyfiken på hur mitt socker är om dagarna. 

Kram till er alla därute som kämpar !!