Studie

Tankar på sjukhuset min "cocktail". 

Systern kom in med ett leende och sa : 
-Nu Malin , nu händer det saker. Ohoj tänkte jag, har dem hittat bot eller nån ännu bättre "cocktail " ? 
- Du ska få vara med i en studie !! I 3 år. 
Nu var jag kanske inte lika upphetsad som hon var och jag tänkte att hon försöker sälja in något som nån annan inte ville vara med på ...
Fick ett papper i handen, läste igenom och tackade JA. Vad hade jag att förlora ? Det innebar kort och gått : blodprover, mr , täta sjuksyster besök, läkarträff 1 gång om året osv Nästa vecka ska jag träffa en neurolog och sjuksköterska, prat, tester, blodprover och sedan mer info vad studien innebär.
Är tacksam och glad för att jag kan hjälpa mig själv och framför allt framtiden. 
Känner att det här kommer att gå bra.Som försökskanin slipper man köa och får åka gräddfilen , inte illa för en som jag . 
Kram❤️ (null)

 

Klump i magen

När människor man tycker om "går ur tiden" eller blir sjuka och försvinner ifrån en och man står ensam kvar. Kvar med en saknad och sorg och livet ska "bara" gå vidare är tungt oavsett vem som har gått bort. 
Lika väl som när man får en diagnos som man måste leva med eller dö i, det är "bara" att acceptera och "leva" vidare med. Hur går det ihop ?
Man har inget val ( det vet jag så väl) men kan inte låta bli att fundera på att på något sätt så gör man det trots saknad, sorg och en kamp man har framför sig så går man upp på morgonen, klär på sig, går till arbete och ler trots att man gråter inombords. 
Vad är det som gör att vi överlever dessa tragedier ? Det är för mig en gåta. 
Tittar på min dotter imorse som åt frukost, känner en sorts "hopplöshet " men ser en styrka i min dotter som lever med diabetes 1. Hon tar fram sin necessär, sin insulinpenna som hon laddad och tar sedan i magen. Hon säger inget och inte jag heller, vill inte på något sätt att hon ska känna sig annorlunda eller iakttagen. Hon är stark, tänker jag. 
Vi överlever och är tvungna att gå vidare trots våra sjukdomar. Sjukdomar som inte alltid syns men både känns inombords ibland. 

❤️ (null)


Leksand

Igår åkte vi tidigt till Leksand för att ta farväl av E. Bilfärden gick bra men det var mycket snö omkring och väldigt mörkt. Vi hade gjort en egen krans av gran och tall som vi kände att det var E anda. 
 Vi parkerade bilen och jag tog ut kransen och bar in den i kyrkan. Tunga steg i den långa gången och där stod det en vacker kista i trä med blommor och grankvistar. ... 
Tårarna kom och en man kom emot mig och frågade om han ville att han skulle placera kransen. 
-Tack, gärna. Tittade på fotografiet med E glada leende, lite fylle fan precis som han brukar vara. Jag vände mig om för att närvara med familjen och hälsa på släkten. 

Vi satt nära kistan och klockorna ringde in och prästen började prata. Det kändes så overkligt att vi satt där förra våren och begravde hans bröder och nu han. Tre bröder på ett år, tre kusiner på ett år. Stackars pappa. Så ofattbart.

Cermonin var vacker, fiolspel, sång och jag är säker att E tyckte om det. Han var med oss och satt någonstans och log. Så ofattbart att allt bara ska gå vidare nu och att personer man tycker om är ett minne....Blott ett minne💙
Sedan var det en minnesstund med gott fika och vi hann prata med släkt och jag pratade med K som är min syssling som jag har fått kontakt med pga Evert, så himla glad att vi har träffats. Hon har varit med om mycket det här året och Vi ska träffas i sommar igen. 
Vi åkte förbi vårat landställe och E gård, vi kom inte ner till våran stuga det var alldeles för mycket snö, men det var otroligt vackert. Dalarna kan bjuda på mycket vackert och jag förstår att E tyckte om naturen i Dalarna. 

Du tittar ner och vi tittad upp. Du finns alltid med oss och jag saknar dig. 💙
(null)

(null)


Visa fler inlägg