Klump i magen

När människor man tycker om "går ur tiden" eller blir sjuka och försvinner ifrån en och man står ensam kvar. Kvar med en saknad och sorg och livet ska "bara" gå vidare är tungt oavsett vem som har gått bort. 
Lika väl som när man får en diagnos som man måste leva med eller dö i, det är "bara" att acceptera och "leva" vidare med. Hur går det ihop ?
Man har inget val ( det vet jag så väl) men kan inte låta bli att fundera på att på något sätt så gör man det trots saknad, sorg och en kamp man har framför sig så går man upp på morgonen, klär på sig, går till arbete och ler trots att man gråter inombords. 
Vad är det som gör att vi överlever dessa tragedier ? Det är för mig en gåta. 
Tittar på min dotter imorse som åt frukost, känner en sorts "hopplöshet " men ser en styrka i min dotter som lever med diabetes 1. Hon tar fram sin necessär, sin insulinpenna som hon laddad och tar sedan i magen. Hon säger inget och inte jag heller, vill inte på något sätt att hon ska känna sig annorlunda eller iakttagen. Hon är stark, tänker jag. 
Vi överlever och är tvungna att gå vidare trots våra sjukdomar. Sjukdomar som inte alltid syns men både känns inombords ibland. 

❤️ (null)


↑