En tomhet
Kylan nästan lamslog mig och mina ben blir så stela i denna kyla men jag travade i snön till bilen. Min man skjutsade mig till sjukhuset för att idag skulle jag hämta pris till våran neuropromenad och sedan var det möte med gruppen. Skulle
inte hinna annars. Det kändes så tungt idag att åka dit, kanske otacksamt men ibland sköljer sorgen över att jag har en sjukdom som gör mig så liten och maktlös. Jag kan inte riktigt påverka min utgång hur jag än gör. Känns så overkligt.
Kliver in i salen och möts av sköterskan som visade sedan att hon var redan upptagen och jag fick en annan. Brukar inte bry mig men jag visste sen tidigare att hon stack inget bra och det blev ingen bra upplevelse den gången heller. Det blev fyra stick
och smärta. Tillslut satt den:
-du hade rätt , du är svårstucken
-mmmm hade "kanske " gått bättre med värme som jag sa.
-nej nej man lurar bara ögat att det går bättre ...
Jag orkade inte svara på det, det var ingen bra dag och inge bra läge. Kände mest för att be henne fara och att jag skulle dra ut nålen och gå därifrån. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag tog en kaffe. Det satt några tjejer med sina droppställningar
och jag hörde att dem pratade om Tysabrins för och nackdelar. För mig finns det egentligen inga nackdelar, den fick mig på benen och jag är tacksam MEN känner också ibland en avsky till det hela och att det är för jävligt att bära sjukdomen. Såg droppe
för droppe komma in i min kropp och tänkte hur länge jag och min kropp kommer att orka med rävgiftet....
En tår trillade ner och jag var snabb att torka bort den. Ingen skulle se den. Kom igen nu, det här går inte. Det blir ju inte bättre med att tänka som jag gör utan jag ska tänka på nått annat som är roligt.
Puttar bort dem tankarna, sätter dem på ett moln och "puttar" bort dem. Andas in och håller luften för att sedan pysa ut det. Pysa ut min frustration och tänka på det bästa 🙏🏻
💚💛💙