Fröken Ms

Jag ville inte vara med längre på denna resa. 

Gick upp tidigt imorse och åkte iväg till sjukhuset medans dem andra sov. Kände mig trött men också så såg jag fram emot min tysabri. 

8.15 satt jag i stolen och jag kom ut genom dörren 11.20. Brukar normalt ta max 90 minuter. 

Systern kunde inte hitta venen och efter tredje försökte bytte dem syster och jag fick en varm handske på armen där dem ville sticka. Nu var mina "bästa" vener spräckta och dem skulle ta längre ner på armleden. Tre försök till och då såg jag frustrationen i systerns ögon som höjde rösten och sa: helvete varför vill den inte. 

-Åh förlåt Malin ! 

-haha jag skulle kunna säga värre saker. 

En sista gång och sedan blir det stickhjälpen. Hon tog ett djupt andetag och jag likaså. 

-Aj fy f -n vad den gjorde ont och jag kände att tårarna börja komma. Åh den smärtan gick som en ilning i kroppen och jag ville bara slita ut allting som hängde på armen och gå därifrån. 

-du får en remiss dit ner nu det går inte bra det här.

-Du ska kanske börja tänka på en port så slipper Du det här? 

-Inte läge att prata om det nu eller hur ? sa jag till henne och tog mitt papper för att sedan gå vilse i det stora sjukhuset för att dem hade stängt av hissar och det blev nya vägar och systern hade skrivit fel avdelning så jag hamnade på en barnavdelning på kirurggatan och jag tror att systern såg min frustration och följde med mig till den rätta avdelningen. 

-Tusen Tack , sa jag och lunkade in i den stora kala avdelningen . 

OpSystern satte den på en gång och sa att dem inte skulle ha stuckit så många gånger innan jag kom till dem. Åkte upp på avdelningen och fick mitt efterlängtade dropp. Efter Ytterligare en timme så kom jag äntligen ut från sjukhuset. Åh vad jag avskydde allt som hade med min sjukdom att göra. 

Jag hade en klump i magen och kände mig så liten i den stora världen.