Ms

I morse när jag hade parkerat bilen på Huddinge sjukhus tänkte jag att där hade jag gått nu 9 år, samma sträcka, samma korridor och den speciella doften slår emot mig när jag kliver in i det sterila sjukhuset. 
Stora plakat pga Corona innan man kliver in i entrén. 

Går till kassan och betalar den sista avgiften för i år för idag fick jag frikort. På två månader "fixade" jag det. Herregud vad det går snabbt att samla dessa stämplar. Känner mig tacksam även om det är för mig en stor utgift är den dock generös. 
Fortsätter stegen mot hissen och möts av tre sköterskor som kliver in och jag stannar upp och ser skylten : Endast tre personer åt gången. Sköterskan vinkade lite glatt innan dörren gick igen. Vilka hjältar ni är , tänkte jag säga men försent. 
Gick in till avdelningen och inväntade min tur, sköterskan kom med raskande steg och det gick sådär att sticka för henne , kändes som venen krampade och hon fick sticka om och om. Sen satt den där den skulle, såg dropparna komma en efter en och ner i blodet, det behövdes efter denna månad. 
Känner en liten tyngd i mitt hjärta med mitt arbete , föräldrarna, Corona och familjen. Ibland kommer det bara över mig och jag lyckas putta bort det och sedan kommer det igen vid vissa stunder. 
Jag längtar till vardagen och enkelheten att göra saker. Världen kommer aldrig bli sig likt efter det. Vi har ställt till det ordentligt den här gången. 

Kram  (null)