Vad har jag missat ?
Har jag med min ms påverkat deras val av yrke, levnadsstandard eller känslomässiga behov ?
Har jag sett dem ?
Lyssnat på dem ?
Är jag för närvarande mamma eller är jag en frånvarande mamma ?
Nu är mina barn 17,22,24 år och i år är det 10 år sedan jag blev sjuk , nu i oktober började min resa med ms.
Det som jag ser idag är att det erbjuds ju ett team på sjukhusen man involverar hela familjen , det eftersökte jag när jag blev sjuk. Fanns ingen att prata med utan det fick vi som föräldrar ta hand om och vi själva famlade i mörket. Vi hade drabbats av en sjukdom som vi hade hört om men visste inte att det kunde vara så illa eftersom jag blev så sjuk.
Jag vet att min minsta dotter tyckte att jag jobbade mycket innan jag blev sjuk tror inte att jag arbetade mer än andra men jag hade inte " normala" arbetstider som andra av hennes kompisars föräldrar hade. Eftersom jag arbetade i butik. Då när jag blev sjuk blev jag hemma på heltid i 1 1/2 år och sedan arbete jag idag 25%. Jag var ju inte hemma och kunde utföra roliga saker utan var ju hemma av sjukdom och då är det en annan sak .
Mina barn är otroligt målinriktade och har förstått att inget är gratis när det gäller att komma framåt i livet. Dem har valt inriktningar som kan sätta prägel i livet och kunna på verka andras människors liv på olika sätt. Dessutom drabbades våran yngsta dotter endast då 13 år gammal av diabetes 1 och det har gjort henne väldigt ansvarsfull mer än en vanlig tonåring. Hon växte upp med en mamma som fick en obotlig sjukdom och nu drabbades även hon . Jag hoppas att jag har kunnat inspirerat henne att livet går vidare men våra vägar är inte alltid raka. Man får bryta ihop men det gäller också att resa upp och gå vidare. Låter det hårt ? Ja det kanske gör det men man får redskap att klara sig i svåra situationer men jobbet får man genomföra själv.
Jag känner att jag tappade mina äldsta barn under min sjukdom, jag tappade ett par år av dem för att jag hade fullt upp med mig själv att bara överleva det här nya livet med ms.
Under dessa år har jag fått många frågetecken som jag Skulle vilja fråga men har lite svårt för att lägga dessa till dem på ett fint sätt utan att klandra eller såra.
Det får ta den tid det tar , en fråga i taget.
Det var en känslig ålder där mycket händer , den minsta kändes lättare att ge trygghet och hon tyddes lättare själv till mig. Dem större ville visa sig starka inför mig och grät nog många gånger i tystnad. Det smärtar otroligt mycket.
